Barn inget recept mot ensamhet!

Att det inte går att beskriva hur underbart det är med barn, är en sanning som jag håller med Fotini om. Att de inte går att beskriva hur jäkla tufft och jobbigt det är, är en sanning som jag vill lägga till. Det är en sanning om man lever i kärnfamilj eller som ensamstående, är ung eller gammal.
Småbarn är jobbiga, skolbarn är ännu jobbigare och tonåringar är jobbigast.
Den som säger något annat far med osanning.
Och barn har man för alltid.

Jag tror inte att någon människa blir – eller borde bli – mätt på frihet och fest. Jag tror att om man tror att man är det, så är det allt annat än ett tecken på att man borde skaffa barn. Man kan inte skaffa barn för att man känner sig ensam. Eller är less på krogen. Eller vill bli jordnära.
Skaffar man barn av fel anledning är oddsen för att förhållandet spricker höga - och logiska.
Om man skaffar barn av fel anledning, kan det bli jäkligt synd om barnet. En förälder som lever genom sitt barn och förverkligar sig själv på detta sätt = problem. Min sanning.

Extra jobbigt blir det om man är ensamstående – det håller jag också som en sanning. Liksom att man ska tänka sig för tusen gånger innan man slår till och skaffar barn.
Om det inte finns någon partner att lämpa över på ibland, för att njuta ensamhet, kan livet bli ganska ensamt. Det är inte du som rår över när dina stunder av frihet ska infinna sig.
Ordet ensamhet för någon i den situationen, klingar allt annat än negativt och är faktiskt synonymt med frihet. En ensamstående är ju en helt vanlig singel.

Hade jag inte fått fortsätta att raggla hem fem på morgonen då och då, eller åka med brudarna på semester eller bara gå långpromenad och kolla film hela eftermiddagen med några polare, hade livet blivit odrägligt och jag hade varit en usel mamma. Bitter som tusan.

Även kärnfamiljare måste ut och röra på sig på egen hand i större utsträckning! De har ju all möjlighet i världen. Då blir de gladare och får gladare barn.