För queer för vem?

Jag ställer en motfråga tillbaka - på vilket sätt skulle vi vara för queer? Hur är man det? Och för queer för vem? Vi beskriver mest bara verkligheten och den är ju rätt queer. Sen kanske inte det queera blir alldeles uppenbart alla gånger, nu ska jag inte börja diskutera våra artiklar innan tidningen har kommit ut, men återkommer till den här diskussionen... imorgon kanske. Men jag tycker att det är fint att det queera inte är helt uppenbart. Att skriva folk på näsan är inte trevligt. Inte heller att utmåla världen som svartvit. Hellre då, som sagt, att visa på det queera som existerar överallt, hela tiden. Men där är vi överens, kära Inti, det vet jag ju.

VM-pepp, VM-pepp, det ska bli massa VM-pepp. Och "typiskt manliga saker", såklart. Det gillar jag. Ekonomi och sport och sånt. VM är sjukt queer för övrigt.

Angående Strauss och Spelet så visar det väl att kvinnors gemensamma erfarenhet av relationer med män (främst sexuella) gör dem försiktiga, väntar med att säga "ja", vilket leder till en lite tråkig värld där även männen förlorar. De får ju inte utlopp för sin sexualitet om inte kvinnorna vågar knulla. Så enkelt är det. Vet dock inte om det var så Strauss menade... Men i förlängningen leder det till ett samhälle där män och kvinnor överhuvudtaget inte kan umgås med varandra och hur kul är det?

Och när vi nu ändå är inne på diskussionen om att alla människor förlorar på sexism så kastar jag ut en ny fråga - vem förlorar egentligen mest? Rent ekonomiskt förlorar naturligtvis kvinnor som grupp mer på sexism, men om man ser till den mer känslomässiga biten. Är inte kvinnors utrymme större än mäns där? Manligheten är så extremt begränsande.
Jag minns när den tanken slog mig för första gången, naturligtvis formulerade jag den inte riktigt så då, men det var första gången jag reflekterade över den press som finns på killar att hela tiden visa sig starka och tuffa. På Igelbäcksskolans skolgård i Kista fanns när jag gick på lågstadiet en riktigt stor rutschkana. På vintern var den alldeles isig, säkert för att någon hällde vatten på den. Där var alla killar tvungna att hoppa på ett sätt som i mina 7-åriga ögon tedde sig livsfarligt. "Tur att man inte är kille och måste göra såna där läskiga saker", minns jag att jag tänkte och gick in och satte mig i värmen i kapprummet tillsammans med de andra tjejerna och bytte bokmärken eller något annat trevligt.
Sådär fortsätter det sen, resten av livet. Manligheten måste hela tiden bekräftas. Och eftersom det är "manliga" egenskaper som ses som positiva är det värre att som man ta till "kvinnliga" egenskaper än vad det är för en kvinna att ta till "manliga". Eller? Det är väl svårare för en fjollbög än för en butchflata? Och varför är det så? Varför känner sig män mer hotade av en man som bryter mot könsrollerna än av en kvinna som gör det? Varför är manligheten så extremt viktig?
Så kanske kommer männen förlora några slantar på den förändring som trots allt kommer, men i själen tror jag att de kommer att vinna oändligt mycket. Och i efterhand kommer de också förstå att det faktiskt var det som var värt någonting.

ANJA