Jösses flickor och pojkar

Nej, inte heller jag hade kunnat tro att jag någonsin skulle stå och blåsa upp ballonger åt småbarn och sen gå i en parad viftande med blågula flaggor på Sveriges nationaldag. Men precis så blev det. Och kul var det. Så lätt är det att skapa traditioner, så skapar vi vår egen kultur. Det är upp till oss att bestämma hur den ska se ut och vad vi vill fira.

Som grädden på moset gick Axel och jag sen på teater och såg "Jösses flickor - återkomsten". Halva pjäsen bygger på den gamla pjäsen "Jösses flickor" som hade premiär 1974, andra halvan är nyskriven och det handlar om kvinnorörelsen från 1924 fram till nutid. Den var fin, jättefin, speciellt den gamla delen som så bra beskrev mycket av det som kan vara svårt med att leva. Det väckte många frågor i oss som vi diskuterade i pausen, och förväntade oss skulle spinnas vidare på efter pausen när 90-talet skulle beskrivas. Men där tycker jag att det tappades bort litegrann, de skulle ha fokuserat ännu mer på de saker - kropp och sexualitet, svårigheten att kombinera föräldraskap och arbetsliv - som togs upp i den första delen. Det är ju fortfarande mycket det som det handlar om idag.
Och så var det väldigt lite killpepp, det var synd, även om en av de mest klockrena karaktärerna var 90-tals Olle som gick klädd i en tröja som det stod "Hej jag är pappa" på.
Även om det var väldigt fint blev jag lite ledsen för att allt det här alltid glöms bort i historieundervisningen. Vi läser så lite om svensk historia i allmänhet och om feministisk historia i synnerhet. Det är enbart tack vare genusvetenskapen på universitetet och egna initiativ som jag överhuvudtaget vet något om det som pjäsen tog upp. Inte ens 80 poäng ekonomisk historia hjälper där, vi hade på sin höjd tre föreläsningar som handlade om hur olika maktförhållanden mellan män och kvinnor ser ut.
Det är synd, av flera anledningar. Det är så lätt att tro att allt det vi har i det här landet är något vi fått gratis, utan uppoffringar och kamp. Och även om många säger att de blir nedslagna av att se att det fortfarande idag är samma kärnfrågor det handlar om tycker jag att det är tvärtom. Det är fantastiskt att se hur långt vi har kommit, hur mycket som har gjorts och hela tiden görs på jämställdhetsområdet.
När jag var i Brasilien i höstas och skrev uppsats om jordreformen i höstas frågade alla alltid hur det gick med jordreformen i Sverige. Det var svårt att svara på, att förklara att det inte var jordfördelningen som var det hetaste debattämnet i Sverige 2005. När vi var på svenska ambassaden i Brasilia hittade vi ett gammalt ex av Dagens Nyheter där. Ledarsidan hade rubriken "Det andra könet talar ut" och lät sina manliga ledarskribenter skriva om hur de såg på den då pågående dagisdebatten. Då kände jag hur långt vi faktiskt kommit i Sverige, när en av landets ledande tidningar låter sina manliga ledarskribenter diskutera om barnen ska vara åtta eller tolv timmar på dagis.

Därför känner jag att det är dags att svara Jösses flickorna med deras egna ord, på den önskan de formulerade då, 1974: "Tack mödrar, det gjorde ni bra. Denna mänskliga värld vill vi ha."

Naturligtvis är det mycket jobb som återstår, men utan de tårar som journalisten Harriet fällde över sin skrivmaskin på 1920-talet skulle jag inte sitta här och skriva för ett jämställdhetsmagasin som varje månad når 450 000 läsare, om de frågor som känns allra viktigast för mig. Det är jag tacksam för. Men inte nöjd med. Och så vill jag gärna tacka våra fäder också.

Sverige är ett vackert land, världen en bra plats och livet är fint. Det är väl värt att fira en dag om året?

ANJA